2010/06/11
2010/06/08
Boksamtal
Läser Nabokovs "Lolita" för att sedan kunna läsa Sara Stridsbergs nyaste, "Darling River".
Jag har inte ens hunnit halvvägs än, så mycket kan ändras, men hittills har jag mycket tankar som spinner vidare på detta. Hur som helst önskar jag att ni som läst boken återkommer hit när jag är färdig, så kan vi ta en ordentlig diskussion, och det är ju heller inte för sent att börja läsa den nu.
Jag har inte ens hunnit halvvägs än, så mycket kan ändras, men hittills har jag mycket tankar som spinner vidare på detta. Hur som helst önskar jag att ni som läst boken återkommer hit när jag är färdig, så kan vi ta en ordentlig diskussion, och det är ju heller inte för sent att börja läsa den nu.
2010/06/02
Berättelsen om en kropp
”En till kan du allt ta!” Alla blickar riktas mot mig och någon nickar uppfordrande.
”Ja herregud, du ser ju ut som en sparris!”
Stämningen i personalrummet känns plötsligt hotfull och jag plockar upp ännu en bulle, den tredje, och börjar långsamt tugga den. Nu verkar alla nöjda och samtalet i rummet börjar istället kretsa kring den nyaste dieten.
Jag har, precis som så många andra, ägnat allt för mycket tid åt att kritiskt granska min kropp. Det började någon gång på mellanstadiet när jag såg mitt glåmiga, insjunkna jag i skolkatalogen. Det är först nu, ett decennium senare, som jag har blivit vän med min kropp . Jag kan helt enkelt inte gå upp i vikt och jag kommer helt enkelt inte få några bröst att tala om. Det finns viktigare saker att lägga energi på.
Men när jag själv börjar gilla mig som jag är, då är andra snabba att påminna mig om att jag inte borde göra det.
Det värsta är att det verkar som att dessa negativa kommentarer är rättfärdigade eftersom dagens ideal är att vara smal. Reaktionen mot idealet blir att man går till attack med personangrepp.
Men ingen vill höra att man ser sjuk ut och ingen kan styra över sin genetik. Oavsett storlek och form skadas självkänslan av att man hela tiden får sin utsida bedömd. Jag känner mig åtminstone inte så het efter att ha blivit jämförd med en grönsak.
Lösningen på problemet kan alltså inte vara att byta ut ett ideal mot ett annat. Problemet måste vara att det finns ett ideal.
”Men man vill ju inte bli för smal. Storlek 34 liksom, det är ju bara anorektiker och barn som kan komma i det.” Personalrummet fylls av ett medhållande sorl: En riktig kvinna har kurvor.
Så vänder sig en av mina kollegor mot mig och synar mig uppifrån och ner.
”Du har 34 va?”
”Ja herregud, du ser ju ut som en sparris!”
Stämningen i personalrummet känns plötsligt hotfull och jag plockar upp ännu en bulle, den tredje, och börjar långsamt tugga den. Nu verkar alla nöjda och samtalet i rummet börjar istället kretsa kring den nyaste dieten.
Jag har, precis som så många andra, ägnat allt för mycket tid åt att kritiskt granska min kropp. Det började någon gång på mellanstadiet när jag såg mitt glåmiga, insjunkna jag i skolkatalogen. Det är först nu, ett decennium senare, som jag har blivit vän med min kropp . Jag kan helt enkelt inte gå upp i vikt och jag kommer helt enkelt inte få några bröst att tala om. Det finns viktigare saker att lägga energi på.
Men när jag själv börjar gilla mig som jag är, då är andra snabba att påminna mig om att jag inte borde göra det.
Det värsta är att det verkar som att dessa negativa kommentarer är rättfärdigade eftersom dagens ideal är att vara smal. Reaktionen mot idealet blir att man går till attack med personangrepp.
Men ingen vill höra att man ser sjuk ut och ingen kan styra över sin genetik. Oavsett storlek och form skadas självkänslan av att man hela tiden får sin utsida bedömd. Jag känner mig åtminstone inte så het efter att ha blivit jämförd med en grönsak.
Lösningen på problemet kan alltså inte vara att byta ut ett ideal mot ett annat. Problemet måste vara att det finns ett ideal.
”Men man vill ju inte bli för smal. Storlek 34 liksom, det är ju bara anorektiker och barn som kan komma i det.” Personalrummet fylls av ett medhållande sorl: En riktig kvinna har kurvor.
Så vänder sig en av mina kollegor mot mig och synar mig uppifrån och ner.
”Du har 34 va?”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
