2010/06/11
2010/06/08
Boksamtal
Läser Nabokovs "Lolita" för att sedan kunna läsa Sara Stridsbergs nyaste, "Darling River".
Jag har inte ens hunnit halvvägs än, så mycket kan ändras, men hittills har jag mycket tankar som spinner vidare på detta. Hur som helst önskar jag att ni som läst boken återkommer hit när jag är färdig, så kan vi ta en ordentlig diskussion, och det är ju heller inte för sent att börja läsa den nu.
Jag har inte ens hunnit halvvägs än, så mycket kan ändras, men hittills har jag mycket tankar som spinner vidare på detta. Hur som helst önskar jag att ni som läst boken återkommer hit när jag är färdig, så kan vi ta en ordentlig diskussion, och det är ju heller inte för sent att börja läsa den nu.
2010/06/02
Berättelsen om en kropp
”En till kan du allt ta!” Alla blickar riktas mot mig och någon nickar uppfordrande.
”Ja herregud, du ser ju ut som en sparris!”
Stämningen i personalrummet känns plötsligt hotfull och jag plockar upp ännu en bulle, den tredje, och börjar långsamt tugga den. Nu verkar alla nöjda och samtalet i rummet börjar istället kretsa kring den nyaste dieten.
Jag har, precis som så många andra, ägnat allt för mycket tid åt att kritiskt granska min kropp. Det började någon gång på mellanstadiet när jag såg mitt glåmiga, insjunkna jag i skolkatalogen. Det är först nu, ett decennium senare, som jag har blivit vän med min kropp . Jag kan helt enkelt inte gå upp i vikt och jag kommer helt enkelt inte få några bröst att tala om. Det finns viktigare saker att lägga energi på.
Men när jag själv börjar gilla mig som jag är, då är andra snabba att påminna mig om att jag inte borde göra det.
Det värsta är att det verkar som att dessa negativa kommentarer är rättfärdigade eftersom dagens ideal är att vara smal. Reaktionen mot idealet blir att man går till attack med personangrepp.
Men ingen vill höra att man ser sjuk ut och ingen kan styra över sin genetik. Oavsett storlek och form skadas självkänslan av att man hela tiden får sin utsida bedömd. Jag känner mig åtminstone inte så het efter att ha blivit jämförd med en grönsak.
Lösningen på problemet kan alltså inte vara att byta ut ett ideal mot ett annat. Problemet måste vara att det finns ett ideal.
”Men man vill ju inte bli för smal. Storlek 34 liksom, det är ju bara anorektiker och barn som kan komma i det.” Personalrummet fylls av ett medhållande sorl: En riktig kvinna har kurvor.
Så vänder sig en av mina kollegor mot mig och synar mig uppifrån och ner.
”Du har 34 va?”
”Ja herregud, du ser ju ut som en sparris!”
Stämningen i personalrummet känns plötsligt hotfull och jag plockar upp ännu en bulle, den tredje, och börjar långsamt tugga den. Nu verkar alla nöjda och samtalet i rummet börjar istället kretsa kring den nyaste dieten.
Jag har, precis som så många andra, ägnat allt för mycket tid åt att kritiskt granska min kropp. Det började någon gång på mellanstadiet när jag såg mitt glåmiga, insjunkna jag i skolkatalogen. Det är först nu, ett decennium senare, som jag har blivit vän med min kropp . Jag kan helt enkelt inte gå upp i vikt och jag kommer helt enkelt inte få några bröst att tala om. Det finns viktigare saker att lägga energi på.
Men när jag själv börjar gilla mig som jag är, då är andra snabba att påminna mig om att jag inte borde göra det.
Det värsta är att det verkar som att dessa negativa kommentarer är rättfärdigade eftersom dagens ideal är att vara smal. Reaktionen mot idealet blir att man går till attack med personangrepp.
Men ingen vill höra att man ser sjuk ut och ingen kan styra över sin genetik. Oavsett storlek och form skadas självkänslan av att man hela tiden får sin utsida bedömd. Jag känner mig åtminstone inte så het efter att ha blivit jämförd med en grönsak.
Lösningen på problemet kan alltså inte vara att byta ut ett ideal mot ett annat. Problemet måste vara att det finns ett ideal.
”Men man vill ju inte bli för smal. Storlek 34 liksom, det är ju bara anorektiker och barn som kan komma i det.” Personalrummet fylls av ett medhållande sorl: En riktig kvinna har kurvor.
Så vänder sig en av mina kollegor mot mig och synar mig uppifrån och ner.
”Du har 34 va?”
2010/05/27
Ingen människa är en gåta
När jag var nitton år var jag ett enigma.
Detta enligt en kille som plötsligt blev kär i mig.
Det kom som en chock.
Nog för att jag själv, fortfarande, kan förvånas över exempelvis mina plötsliga humörsvängningar, eller en överjordisk hunger en halvtimme efter att middagen är uppäten.
Men enigma? Snarare en snabb matsmältning och en jävligt kort stubin och det är inget som jag tycker känns särskilt mystiskt.
Sen var det så att jag vid den här tidpunkten hade insomnia deluxe sedan flera år tillbaka, vilket innebar att jag konstant gick omkring som i någon slags bubbla.
Kanske gav det mig något gåtlikt i blicken. Fråga inte mig, jag var ett enigma.
Jag läser en jävla massa böcker och ser en jävla massa film och en jävla massa serier och där träffar jag också på en jävla massa flickor som är jävligt gåtfulla och ibland blir jag jävligt irriterad på dessa flickor.
Det är då jag kommer att tänka på den där gången jag själv var ett enigma och inser att irritationen är missriktad.
För ingen människa är en gåta. Det finns bara alldeles för många män som är alldeles för lata för att se förbi myten om den mystiska flickan. Det är en enkel ursäkt för att göra en hafsig karaktärsbeskrivning och för att slippa lära känna personen i fråga.
Att bli kallad ett enigma kan aldrig vara en komplimang och det kanske inte är så konstigt att jag aldrig föll för snubben i fråga.
Detta enligt en kille som plötsligt blev kär i mig.
Det kom som en chock.
Nog för att jag själv, fortfarande, kan förvånas över exempelvis mina plötsliga humörsvängningar, eller en överjordisk hunger en halvtimme efter att middagen är uppäten.
Men enigma? Snarare en snabb matsmältning och en jävligt kort stubin och det är inget som jag tycker känns särskilt mystiskt.
Sen var det så att jag vid den här tidpunkten hade insomnia deluxe sedan flera år tillbaka, vilket innebar att jag konstant gick omkring som i någon slags bubbla.
Kanske gav det mig något gåtlikt i blicken. Fråga inte mig, jag var ett enigma.
Jag läser en jävla massa böcker och ser en jävla massa film och en jävla massa serier och där träffar jag också på en jävla massa flickor som är jävligt gåtfulla och ibland blir jag jävligt irriterad på dessa flickor.
Det är då jag kommer att tänka på den där gången jag själv var ett enigma och inser att irritationen är missriktad.
För ingen människa är en gåta. Det finns bara alldeles för många män som är alldeles för lata för att se förbi myten om den mystiska flickan. Det är en enkel ursäkt för att göra en hafsig karaktärsbeskrivning och för att slippa lära känna personen i fråga.
Att bli kallad ett enigma kan aldrig vara en komplimang och det kanske inte är så konstigt att jag aldrig föll för snubben i fråga.
2010/05/25
Jag känner mig plötsligt väldigt naiv, när jag blir överraskad av att något sånt här kan inträffa i min närhet. Jag vet att det finns människor som har lätt för att hata och att det finns människor som provoceras av icke-normen, men när det sker på bussen som jag och min flickvän så ofta tar till vänner och familj, det är först då jag förstår att människor skulle kunna hata oss.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
