Ingen människa är en gåta

När jag var nitton år var jag ett enigma.
Detta enligt en kille som plötsligt blev kär i mig.
Det kom som en chock.

Nog för att jag själv, fortfarande, kan förvånas över exempelvis mina plötsliga humörsvängningar, eller en överjordisk hunger en halvtimme efter att middagen är uppäten.
Men enigma? Snarare en snabb matsmältning och en jävligt kort stubin och det är inget som jag tycker känns särskilt mystiskt.
Sen var det så att jag vid den här tidpunkten hade insomnia deluxe sedan flera år tillbaka, vilket innebar att jag konstant gick omkring som i någon slags bubbla.
Kanske gav det mig något gåtlikt i blicken. Fråga inte mig, jag var ett enigma.

Jag läser en jävla massa böcker och ser en jävla massa film och en jävla massa serier och där träffar jag också på en jävla massa flickor som är jävligt gåtfulla och ibland blir jag jävligt irriterad på dessa flickor.

Det är då jag kommer att tänka på den där gången jag själv var ett enigma och inser att irritationen är missriktad.
För ingen människa är en gåta. Det finns bara alldeles för många män som är alldeles för lata för att se förbi myten om den mystiska flickan. Det är en enkel ursäkt för att göra en hafsig karaktärsbeskrivning och för att slippa lära känna personen i fråga.

Att bli kallad ett enigma kan aldrig vara en komplimang och det kanske inte är så konstigt att jag aldrig föll för snubben i fråga.